Frågor och svar om fiske
Vad är problemet med överfiske? Hur ska du tänka som konsument när du äter fisk? Och vilket fiske är bäst för miljö och människor? Här svarar Naturskyddsföreningen på vanliga frågor om fiske.
Publicerad 5 jun, 2026 • 10 min att läsa
Stöd våra hotade vatten!Hav och sjöar är livsviktiga för vår överlevnad. Bidra till vårt arbete för en tuffare miljöpolitik och skydd av känsliga arter, kuster och havsområden.
Dagens fiske har en mycket stor negativ påverkan på havens biologiska mångfald. Överfiske och industriella fiskemetoder har gjort att många fiskbestånd i världen och i Sverige är maximalt utnyttjade eller överfiskade. Metoder som bottentrålning dominerar, vilket ger stora bifångster, förstör havsbottnar och missgynnar småskaligt fiske och kustsamhällen. För att fisket ska bli hållbart krävs både minskat uttag och förändrade fiskemetoder samt medvetna val från konsumenter.
Vad är överfiske?
Överfiske innebär att fisk fångas i en snabbare takt än vad fiskbestånden hinner återhämta sig. Det leder bland annat till minskade fiskbestånd och kan orsaka rubbningar i ekosystemen, i vissa fall med lokala beståndskollapser och förlorad ekologisk balans.
Hur vanligt är överfiske i världen och i Sverige?
Över 90 procent av världens fiskbestånd uppskattas idag vara maximalt eller för hårt fiskade. Även i Sverige ser det dåligt ut för många fiskbestånd. Enligt bedömningen inom miljömålet Hav i balans är det endast 41 procent av de svenska och EU-gemensamma fiskbestånden som nyttjas hållbart.
Världsfisket domineras av ett fåtal subventionerade industriella flottor från höginkomstländer. Faktum är att höginkomstländer, inklusive EU, även dominerar det fiske som sker i låginkomstländer. Samtidigt trängs det småskaliga hantverksfisket undan och kustsamhällen förlorar en viktig källa till jobb och näringsrik mat.
I Sverige domineras fisket i praktiken av ett begränsat antal aktörer och en relativt liten flotta, som på senare år har viktats mot en allt större andel storskaliga aktörer och minskning av småskaliga fiskare. Flera viktiga bestånd uppvisar svag status, och fisketrycket har under lång tid legat på nivåer som inte är förenliga med full återhämtning.
Vad är problemet med dagens fiske?
Fiske är den faktor som har störst negativ påverkan på den marina biologiska mångfalden i haven. I decennier har fisket och dess metoder successivt effektiviserats, och dagens industriella fiskeflottor med sin avancerade teknik kan fånga mer och mer fisk vid varje fisketillfälle. Det i kombination med bristande förvaltning har lett till att många fiskebestånd är maximalt utnyttjade eller överfiskade och riskerar att kollapsa.
I decennier har fiskesektorn och dess metoder successivt effektiviserats. Industriella fiskeflottor med sin avancerade teknik kan idag enkelt hitta och fånga fisk. Det har gjort att mer och mer fisk kan fångas vid varje fisketillfälle. Fokus på effektivitet och kortsiktig ekonomisk vinning har resulterat i ett alltför högt exploateringstryck. Subventioner till industrifisket har lett till en överkapacitet hos världens fiskeflottor som bidrar till att det fiskas för mycket.
Det fiskas med destruktiva redskap och metoder
Användandet av destruktiva fiskemetoder, såsom bottentrålning, är också ett allvarligt hot mot havens ekosystem och dess invånare. Faktum är att nära en tredjedel av världens sjömat fiskas med bottentrål. Samtidigt finns det forskning som visar att industrifiske som använder bottentrål uppskattningsvis har slängt 437 miljoner ton fisk, motsvararande ett värde av 560 miljarder US dollar, överbord under de senaste 65 åren.
Fiskesektorn är djupt orättvis
Världens fiskeresurser är ojämnt fördelade. Trots att 90 procent av världens fiskare – nära hälften av dessa är kvinnor – är sysselsatta inom det småskaliga fisket, domineras världshaven av ett fåtal industriella fiskeflottor från höginkomstländer. Även mycket av det fiske som sker i låginkomstländer utförs av storskaliga aktörer från höginkomstländer, såsom EU:s långdistansflotta.
Inom EU står det småskaliga fisket för ungefär 75 procent av den aktiva flottan, men på grund av bland annat överfiskade bestånd och orättvis tillgång till fiskeresurser utgör deras fångst mindre än 10 procent av EU:s totala “landade” fångst.
Fisk från industrifisket blir foder istället för mat
Globalt sett går nära 95 procent av fångsten från det småskaliga fisket till mat för människor medan uppemot en tredjedel av fångsten från det industriella fisket blir till djurfoder. Visste du till exempel att laxen på din tallrik delvis har blivit uppfödd på fiskmjöl? Om fördelningen av fiskeresurser i stället gynnar det småskaliga fisket skulle fångsten kunna bli mat för människor snarare än djurfoder
Industriellt fiske för nära kusterna
Ett annat problem är att många industriella fiskebåtar fiskar för nära kusten. Förutom att det slår hårt mot lokala fiskbestånd och känsliga kustnära ekosystem, konkurreras småskaliga fiskare ut från traditionella fiskevatten och fiskeresurser.
Ett ohållbart fiske drabbar alltså både miljön och möjligheten till försörjning och mat för miljarder människor. Situationen förvärras ytterligare av klimatförändringarna som påverkar både kustnära ekosystem såsom korallrev, och leder till förändrade utbrednings-mönster för många fiskarter.
Hur skadar bottentrålning havsbottnar och bottenlevande arter?
Ofta utförs industrifisket med destruktiva och bränslekrävande metoder, som bottentrålning, vilket påverkar både klimatet och havens biologiska mångfald negativt. När trålen släpas över botten orsakar den stor skada och minskar den biologiska mångfalden genom att förändra både bottenstruktur och djur- och fisksamhällen. Dessutom resulterar bottentrålning i en betydande bifångst.
Trålen river även upp sediment vilket gör att miljögifter, näringsämnen och sediment sprids samtidigt som bottnarnas förmåga att lagra kol minskar när kolet som lagrats i sedimentet frigörs. Trots detta är bottentrålning en av de vanligaste fiskemetoderna.
I Sverige används metoden för att fånga bottenlevande fisk och skaldjur, såsom torsk, havskräftor och räkor. Att begränsa uttaget av fisk är därför bara en del av lösningen. Även fiskemetoderna måste anpassas så att de inte äventyrar vare sig havets livsmiljöer eller funktioner, fiskbestånd eller andra arter.
Varför får det industriella fisket fortsätta fiska upp stora kvoter fisk?
Politiken har ett starkt fokus på effektivitet och kortsiktig ekonomisk tillväxt, vilket har resulterat i en ojämn fördelning av fiskeresurser. De som är störst och fiskar mest gynnas medan de som fiskar i mindre skala och ofta använder skonsammare redskap missgynnas. Detta trots att det småskaliga fisket globalt sysselsätter 90 procent av världens fiskare och fiskearbetare.
Inom EU står det småskaliga fisket för ungefär 75 procent av den aktiva flottan, men på grund av bland annat överfiskade bestånd och orättvis fördelning av fiskekvoter utgör det mindre än 10 procent av EU:s totala “landade” fångst. I Sverige avsätts en del av de pelagiska kvoterna till småskaligt kustfiske, så kallade kustkvoter, på nivåer som ska möjliggöra ett i princip fritt fiske.
Varför behövs en utflyttad trålgräns i Sverige?
För att komma till rätta med en del av problemen med ohållbart fiske i våra vatten är några av lösningarna ett minskat fisketryck och en utflyttad trålgräns. För strömmingen i Östersjön kan en utflyttad trålgräns vara en viktig åtgärd för att skydda lokala bestånd mot högt fisketryck i vissa övervintringsområden.
Vilket fiske är mest hållbart?
Det mest hållbara fisket handlar inte om en enskild metod eller art, utan snarare om helheten; att fisk sker på ett bestånd som är inom säkra biologiska gränser och förvaltas utifrån vetenskapliga råd, samtidigt som ekosystempåverkan är låg.
Generellt sett anses pelagiskt fiske, till exempel efter sill och skarpsill med trål i fria vattenmassor, samt småskaligt och selektivt kustnära fiske med redskap som burar och krok, ofta ha en relativt låg miljöpåverkan.
Samtidigt finns det inga fiskemetoder som är hållbara i alla situationer. Även fiske med låg påverkan kan bli ohållbart om bestånden överutnyttjas eller förvaltningen brister. För att avgöra hur hållbart ett fiske är behöver man därför ta hänsyn till både fiskbeståndets status, fiskemetoder och hur fisket regleras och kontrolleras.
Hur kan fisket anpassas för att skydda ekosystem och fiskbestånd?
Det viktigaste är att det totala fisketrycket minskar till nivåer som gör att bestånden kan återhämta sig. I dagsläget befinner sig många kommersiellt nyttjade bestånd i en svag status, efter lång tid att för högt fisketryck och bristfällig förvaltning.
Kvotsättningen behöver också i högre grad anpassas efter ekosystemens funktion, där hänsyn tas till samband mellan arter och deras livsmiljöer, snarare än att enbart utgå från enskilda bestånd.
I Östersjön är situationen för strömmingen allvarlig och en utflyttad trålgräns är en av de åtgärder som skulle kunna hjälpa, även om det viktigaste är att minska fisketrycket i stort. I det pelagiska fisket kan även ett mer småskaligt och utspritt fiske över tid och rum vara att föredra framför ett storskaligt och koncentrerat fiske, eftersom det minskar risken för att lokala delbestånd fiskas ut, trots att samma kvot fiskas upp.
På västkusten är det främst bottentrålningen som behöver minska. Där är det viktigt att en större yta av havsbotten skyddas där ekosystem, fiskbestånd och kollagringsförmåga tillåts återhämta sig. En utflyttad trålgräns ger också mer utrymme för fiske med skonsamma selektiva redskap såsom burfiske efter havskräfta. Burfiske orsakar ingen skada på havsbotten, har en lägre bränsleåtgång och har dessutom fördelen att eventuell bifångst kan sättas tillbaka i havet levande. Detta är positivt inte minst för torskbeståndet i Kattegatt som länge varit i dålig kondition och där Internationella havsforskningsrådet rekommenderar noll i riktad fiskekvot.
Är småskaligt fiske alltid hållbart?
Det småskaliga fisket ser olika ut beroende på vart i världen man befinner sig. Småskaligt fiske är därför inte per definition alltid hållbart, och i vissa fall kan även mindre fartyg använda metoder med stor miljöpåverkan, såsom bottentrålning eller andra destruktiva redskap. På vissa platser förekommer också överfiske av lokala arter.
I en svensk kontext rymmer det småskaliga fisket både mer skonsamma metoder med passiva redskap, men även fisken som använder bottentrålning, exempelvis räk- och kräftfisket på västkusten. En stor del av fångsterna från det småskaliga fisket går till humankonsumtion, vilket kan vara positivt ur ett resurs- och livsmedelsperspektiv. Samtidigt är lönsamheten ofta låg och har minskat över tid.
Globalt sett karakteriseras det småskaliga fisket ofta av verksamheter i mindre skala som använder mer selektiva och skonsammare redskap, såsom bur, krok och nät, och som är viktiga för livsmedelsförsörjning och den lokala ekonomin i kustsamhällen.
I många låginkomstländer fiskar kvinnor bläckfisk eller samlar skaldjur för hand eller med hjälp av enkla redskap såsom pinnar. Signifikant för det småskaliga fisket är att 90–95 procent av fångsten används direkt som mat, medan uppemot en tredjedel av det industriella fiskets fångst blir till djurfoder. Dessutom är det småskaliga fiskets bränsleförbrukning relativt låg.
Sedan ett par år tillbaka finns internationella riktlinjer för att säkerställa ett hållbart småskaligt fiske. De har antagits av 120 stater, bygger på 13 principer och innefattar såväl miljömässiga, sociala som ekonomiska mål. För att säkerställa ett långsiktigt hållbart fiske, där de som fiskar med skonsamma redskap och i mindre skala främjas, är det viktigt att länder nu implementerar dessa i sin fiskeripolitik.
Hur påverkar överfiske småskaligt fiske och kustsamhällen?
För många kustsamhällen har det blivit svårt att överleva på fisket eftersom fångsterna minskar. Och när fisken sinar drabbas inte bara den enskilda småskaliga fiskaren, utan alla de människor som jobbar längs hela värdekedjan. Särskilt hårt drabbas kustsamhällen i låginkomstländer. Förutom det faktiska fisket bidrar nämligen många människor, särskilt kvinnor, till finansiering och förberedelser av fisketurer liksom till hantering, förädling och försäljning av fisk.
Ytterligare ett problem, såväl i Sverige som globalt, är industriella fiskebåtar som fiskar för nära kusten. Förutom negativa effekter på lokala fiskbestånd och kustmiljön, är det inte ovanligt med förstörda fiskeredskap och olyckor till följd av kollision mellan industriella och små fiskebåtar.
När det småskaliga fisket trängs undan förloras inte bara en viktig inkomstkälla för hundratals miljoner människor utan även tillgång till näringsrik mat för hela samhällen och regioner. Detta är särskilt allvarligt i låginkomstländer där fisk ofta är den enda källan till protein, vitaminer och mineraler.
Hur påverkas arbetstillfällen av ett förändrat fiske?
I takt med att industrifisket effektiviserats kan mer fisk fångas utan att det per automatik skapar fler arbetstillfällen. Och trots att industrifisket står för över hälften av fångsten globalt så sysselsätter det småskaliga fisket faktiskt 9 av 10 fiskearbetare. Det småskaliga fisket – från fiske till hantering och försäljning av fisk – genererar alltså väldigt många fler arbetstillfällen och är därför oerhört viktigt för både global fattigdomsbekämpning och livsmedelsförsörjning.
Genom att säkerställa en rättvis fördelning av fiskeresurser och ett långsiktigt hållbart fiske där fiskbestånd får chansen att återhämta sig ökar chansen att fler människor kan fortsätta att livnära sig på fisket.
I Sverige har antalet yrkesfiskare minskat kraftigt under de senaste decennierna, från cirka 3250 yrkesfiskare 1990 till endast 902 fiskelicenser 2024. Samtidigt som fisket blivit mer effektivt och koncentrerat till färre fartyg. Det innebär att stora mängder fisk kan landas (tas upp) utan att det skapas särskilt många arbetstillfällen. Det småskaliga kustnära fisket är däremot ofta viktigt för sysselsättning lokal livsmedelsförsörjning och levande kustsamhällen.
Är det bättre att äta odlad fisk?
Odling av fisk, skaldjur och alger i vatten och på land kallas vattenbruk. Det lyfts ofta fram som ett miljömässigt hållbart alternativ till vildfångad fisk och som en viktig del i kampen mot hunger. Dessutom ses det som ett hållbart alternativ till nöt, gris och fågel.
Men även om vattenbruk, till exempel odlad fisk, kan vara en del av en hållbar livsmedelsproduktion, så har vattenbruket, särskilt det industriella, sina baksidor.
Odlad rovfisk kräver proteinrikt foder
Odlade rovfiskar, till exempel lax, kräver proteinrikt foder. Idag används uppemot en tredjedel av den vildfångade fisken till foder inom vattenbruket – fisk som skulle kunna ätas direkt av människor. Det här är ett särskilt allvarligt problem i låginkomstländer. Antalet fiskmjölsfabriker har ökat stort de senaste åren i till exempel Afrika. Fabrikerna fokuserar på små arter såsom sardiner och anjovis. Denna fisk är viktig för framför allt kvinnors livsuppehälle eftersom den är relativt billig och eftertraktad som mat inom familjen och för kustsamhällena i stort. Ett okontrollerat fiske på dessa arter har gjort att flera av arterna är överexploaterade. För att komma ifrån beroendet av vildfångad fisk används nu även soja i vattenbruket, som inte sällan odlas i områden där regnskog skövlats för att ge plats åt sojaplantage.
Odlingarna kan skada kustmiljön
Själva vattenbruksodlingarna kan utgöra ett problem. Ett exempel är storskalig odling av räkor i tropikerna, där mangrove skövlas för att ge plats åt stora bassänger. Förutom negativa effekter på kustmiljön och den biologiska mångfalden så förloras ett viktigt kustskydd. Många odlingar har undermåliga arbetsförhållanden och kustsamhällens rättigheter kränks systematiskt.
Även storskalig odling av lax i öppna nätkassar kan påverka den lokala miljön negativt. Utsläpp av näringsämnen och organiskt material kan bidra till övergödning, syrebrist och förändrade bottenförhållanden i närområdet.
Kan sprida parasiter och infektioner
I öppna vattenbrukssystem, särskilt vid odling av lax i nätkassar, kan parasiter och smittämnen spridas mellan odlade och vilda bestånd. Ett välkänt exempel är laxlusen, som gynnas av tätas odlingsmiljöer och kan spridas till vilda fiskbestånd i omkringliggande vatten. Detta kan påverka överlevnad och konditions hos vilda populationer och bidra till ökad dödlighet i känsliga livsstadier.
Rymningar och genetisk påverkan
När odlad fisk rymmer från anläggningar kan den korsa sig med vilda bestånd. Detta kan leda till genetisk påverkan och minskad genetisk särprägel i lokala populationer, särskilt när genetiskt selekterade odlingsvarianter blandas med vilda bestånd. På sikt kan detta bidra till minskad genetisk mångfald och försämrad anpassningsförmåga hos vilda populationer.
För att minska påverkan på miljön är det bra om vattenbruk kan ske utan kontakt med omgivande vatten, med användning av växtätande fisk och med möjlighet att tillvarata näringen från foder och avföring. I sådana system, särskilt i slutna eller landbaserade anläggningar, kan utsläpp av näringsämnen och kemikalier kontrolleras mer effektivt och risken för spridning av sjukdomar och parasiter till vilda bestånd minskar. Genom att i högre grad odla arter som inte kräver extern utfordring, såsom alger, musslor och ostron, kan vattenbruket till havs dessutom bidra till att ta upp näring ur havet snarare än att belasta det. Ett mer hållbart vattenbruk bygger därför på att minimera påverkan på omgivande ekosystem och i högre grad vara ett kretslopp, där resurser återförs och tas tillvara på.
Är det okej att äta fisk och andra arter som fångas med bottentrålning?
Naturskyddsföreningen rekommenderar generellt att man avstår bottentrålad sjömat. Arter som oftast bottentrålas är räkor, havskräftor och andra bottenlevande organismer. Flera av dessa fiskas även med hållbarare metoder, som exempelvis burfiske för havskräfta. Att vara medveten i sina val är ett bra sätt att utöva konsumentmakt, och även stötta ett hållbarare fiske.
Vi driver också politiskt att trålgränsen permanent ska flyttas ut till 12 nautiska mil, och att bottentrålning generellt ska förbjudas i marina skyddade områden i Sverige och EU och på sikt fasas ut globalt.
Vad ska man göra åt att fisk från Östersjön kan innehålla miljögifter?
Det stämmer att fisk och annan sjömat kan innehålla miljögifter eller tungmetaller som gör dem olämpliga som livsmedel. Naturskyddsföreningen tycker att detta bör åtgärdas genom minskade utsläpp för att minska halterna och utökad provtagning för att tydligare visa vilken fisk som är lämplig som livsmedel.
Naturskyddsföreningen jobbar också för att Sverige ska respektera de gränsvärden för farliga ämnen i fisk och annan sjömat som satts på EU-nivå, samt sätta gränsvärden för relevanta miljögifter där det saknas. Samtidigt har halterna av flera miljögifter minskat i stora del av Östersjön över tid, och på många platser ligger nivåerna inom vad som bedöms som säkert för att äta.
För majoriteten av befolkning kan därför exempelvis strömming var en näringsrik och bra livsmedelsresurs, även om vissa grupper, i enlighet med livsmedelsverkets riktlinjer, behöver vara fortsatt försiktiga. Forskning visar också att hälsofördelarna med att äta fisk i många fall överväger riskerna, särskilt när konsumtionen är varierad och anpassad efter aktuella kostråd.
Naturskyddsföreningen arbetar även brett med frågan om miljögifter, både genom att driva på för skärpt lagstiftning och minskade utsläpp inom Sverige och EU, och genom att uppmärksamma problematiska ämnen i miljön.
Hur ska man som konsument tänka när man vill äta fisk?
Det kan upplevas svårt att som konsument bedöma vilken fisk som kan ätas med gott samvete och om fisken kommer från småskaligt eller storskaligt fisket.
Tre saker att tänka på när du väljer fisk:
- De som kan bör dra ner på sin fiskkonsumtion. Minskad konsumtion leder till lägre tryck på fiskbestånden och ekosystem.
- När du vid speciella tillfällen vill unna dig en bit fisk, ta hjälp av vår fisklista.
- Välj KRAV och MSC-märkt sjömat. De är båda miljöbättre alternativ jämfört med ocertifierad sjömat. Men likt många andra miljömärkningar finns det brister. Vi tycker till exempel att det är problematiskt att MSC fortfarande certifierar fisk fångad med destruktiva metoder som bottentrålning.
Varför rekommenderar ni märkningar, såsom MSC, om kraven är för lågt ställda?
Vi ser att det i dagsläget är bättre att rekommendera en minskad fiskkonsumtion och fokusera på de miljöbättre alternativ som faktiskt finns än att lämna konsumenter helt utan vägledning.
MSC är en av de miljömärkningar som finns för sjömat. Fisk med denna märkning är oftast bättre ur miljösynpunkt än omärkt fisk. Men likt många andra miljömärkningar är inte kraven perfekta, utan bör ses som ett steg på vägen.
Det som Naturskyddsföreningen främst ser som problematiskt gällande MSC är att man fortfarande certifierar fisk fångad med destruktiva metoder såsom bottentrålning, och det även för sjömat som faktiskt skulle kunna fiskas med skonsammare metoder. Vi anser att MSC inte bör certifiera sådant fiske. Tyvärr är det svårt att som konsument veta om fisken bottentrålats eller trålats utan kontakt med botten -– båda märks nämligen ut som “trålad”. Vill man vara på den säkra sidan, välj Krav eller MSC-märkt fisk som fångats med andra metoder.
Hur regleras fisket i Sverige och inom EU?
Inom EU förvaltas fisket framför allt genom den gemensamma fiskeripolitiken (GFP) som är direktverkande som lag i medlemsländerna. Här beslutas bland annat hur mycket, var och på vilka sätt man får fiska. GFP:n bygger på principer om att fisket ska vara ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart, och att bestånd ska förvaltas enligt maximal hållbar avkastning (MSY). Centrala verktyg är kvotsättning, tekniska regler (till exempel redskap och minimimått), landningsskyldigheten samt fleråriga förvaltningsplaner. Trots detta har genomförandet brustit, och kvoter har i många fall satts över vetenskapliga rekommendationer, samtidigt som kontroll och efterlevnad varierar mellan medlemsländer.
EU:s fiskeflotta bedriver även fiske i vatten utanför EU genom så kallade partnerskapsavtal. Likt fisket inom EU regleras dessa avtal genom den gemensamma fiskeripolitiken. Avtalen tecknas främst med länder i Afrika och finansieras till stor del av EU. Avsikten är att det ekonomiska och tekniska bidraget ska ge stöd till avtalslandets fiskesektor och förbättra landets fiskeriförvaltning. I utbyte får EU:s fiskeflotta tillträde till ländernas ekonomiska zon och fiskeresurser. Trots att det finns lagstiftning och regleringar på plats och mål om att säkerställa hållbara fiskbestånd finns det fortfarande stora brister i genomförande.
I Sverige regleras fisket genom en kombination av EU:s gemensamma fiskeripolitik och nationell lagstiftning. EU beslutar om övergripande ramar, såsom kvoter och grundläggande regler, medan svenska myndigheter ansvarar för genomförande, kontroll och vissa kompletterande regler. Det innebär till exempel att Sverige kan besluta om områdesskydd, trålgränser och nationella förvaltningsåtgärder.
Hur utbrett är det illegala fisket?
Det illegala, orapporterade och oreglerade fisket är störst inom det industriella fisket på internationellt vatten och i fattiga länder med utbredd korruption och små resurser att kontrollera, övervaka och sanktionera fiskebrott. Men denna typ av olagligt fiske, som bedrivs utan licenser, som inte rapporteras, som innebär fångst eller försäljning av förbjudna arter, eller som utförs i förbjudna områden sker även inom länders exklusiva ekonomiska zon, i sjöar och vattendrag.
Även i Sverige förkommer brister i efterlevnaden av regelverket, till exempel i form av felrapportering av fångster, landningar som inte registrerats korrekt eller fiske i strid med gällande bestämmelse. Även om omfattningen är mindre än i många andra delar av världen kan dessa överträdelser för stor betydelse för enskilda bestånd, datainsamlingen som ligger till grund för de vetenskapliga råden och förtroendet för förvaltningen.
Förutom negativa effekter på fiskbestånd, ekosystem och laglydiga fiskare, så är detta fiske globalt ofta kopplat till bristfälliga arbetsförhållanden, tvångsarbete och organiserad brottslighet.
Det är svårt att uppskatta exakt hur stora tjuvfångsterna är och hur många båtar som är inblandade, men beräkningar visar att det kan röra sig om flera miljoner ton årligen.
Sedan 2016 finns ett internationellt bindande avtal – Hamnstatsavtalet – som syftar till att bekämpa det illegala fisket och säkerställa att IUU-fångad fisk inte når den internationella marknaden. Men hittills har kontroller, spårbarheten och åtgärder varit otillräckliga.
Vad händer när fiskbestånd kollapsar?
När ett fiskbestånd kollapsar har antalet individer minskat till så låga nivåer att beståndet inte längre kan upprätthålla sin ekologiska funktion, eller ge utrymme för ett långsiktigt hållbart fiske. Fiskar är en viktig del av havets näringsvävar, och en kollaps kan påverka hela ekosystemet och förändra balansen mellan arter.
En kollaps innebär dock inte nödvändigtvis att arten försvinner helt eller riskerar att dö ut. Däremot har beståndet blivit så litet att det inte längre kan fylla samma roll i ekosystemet, eller tåla samma nivå av fiske som tidigare.
Ett välkänt exempel är torsken i Östersjön, där beståndet minskat kraftigt och det kommersiella riktade fisket i praktiken upphört, trots att det fortfarande finns torsk kvar i havet. Återhämtningen kan ta lång tid, även om fisket minskar eller upphör helt.
Vad är bifångst och varför är det ett problem?
Bifångst är djur som fångas oavsiktligt i fisket när man egentligen är ute efter en annan art. Det kan handla om andra fiskarter, men också exempelvis om sjöfåglar, hajar, rockor eller marina däggdjur.
Bifångst är ett problem eftersom det kan bidra till att känsliga eller hotade arter minskar, samtidigt som stora mängder fisk och andra djur inland kastas tillbaka döda eller skadade. Hur stor bifångsten är varier mellan olika fiskemetoder, områden och arter.
Vad behöver förändras för att stoppa överfisket?
För att stoppa överfisket krävs att fiskbestånd förvaltas inom hållbara gränser och att beslut om fiske bygger på vetenskapliga råd. Det handlar bland annat om att sätta fiskekvoter på nivåer som bestånden klarar av, skydda viktiga livsmiljöer och lekområden, minska bifångster och begränsa fiskemetoder som skadar havsmiljön. Samtidigt behövs bättre kontroll så att reglerna följs.
Inom EU finns lagstiftning som syftar till att stoppa överfisket och återuppbygga fiskbestånd, men reglerna behöver tillämpas fullt ut. Sverige kan bidra genom att driva på för mer hållbara fiskekvoter, stärka skyddet av marina områden och prioritera fiske som har minst påverkan på havsmiljön. Globalt krävs också ett ökat internationellt samarbete för att skydda gemensamma fiskresurser och motverka olagligt och ohållbart fiske.
