Vad innebär naturrestaureringslagen?  

I Sverige förekommer 15 av de skogliga naturtyper som listas i art- och habitatdirektivet. Trots att Sveriges landyta till 70 procent består av skogsmark är det bara i den alpina regionen som det idag finns skogstyper med så kallad gynnsam bevarandestatus. Dessa är trädbevuxen myr och fjällbjörkskog. För övriga naturtyper och i övriga delar av landet finns ett omfattande restaureringsbehov. Orsaken till restaureringsbehovet är först och främst skogsbruket, som under lång tid lett till att variationsrika skogar kalavverkats och ersatts av betydligt mer ensartade miljöer. Det är nu ont om mer naturliga skogar och att återskapa dem tar lång tid. Trots det fortsätter avverkningen av naturskogar, så kallade kontinuitetsskogar och andra biologiskt viktiga skogsmiljöer.  
En viktig och brådskande åtgärd för att kunna leva upp till restaureringsförordningens krav är därför att stoppa förlusten av biologiskt värdefull skog. Förordningen innehåller bland annat krav på att förebygga negativ påverkan på områden där naturtyper som är listade i Art- och habitatdirektivet finns, vilket innebär att Sverige behöver kartlägga och skydda kvarvarande naturskog i hela landet. Många arter är också beroende av de strukturer och processer som uppstår vid skogsbränder, vilket innebär att naturvårdsbränning av skog behöver öka.   
  
Förordningen innehåller också krav på att förbättra förutsättningarna för biologisk mångfald i skogslandskapet i stort, bland annat genom att öka mängden död ved, andelen flerskiktade skogar och förbättra förutsättningarna för skogslevande fåglar. Detta förutsätter en omställning till ett mer naturnära skogsbruk som skapar mer variationsrika skogar där skogens naturliga processer får större utrymme också i den brukade skogen.

I odlingslandskapet är den största åtgärden restaurering och återskapande av naturbetesmarker, så kallade hävdberoende gräsmarker. Det sker genom att återintroducera betande djur och ofta också ta bort igenväxning av träd och buskar.  

För att kunna sköta och beta större arealer naturbetesmark krävs betande djur, vilket vanligtvis är nötkreatur. Idag finns det många djur som inte alls bidrar till biologisk mångfald, utan betar på åkermark, eller tjurar som inte får komma ut alls. Det finns en stor potential att öka den hävdade arealen med de djur vi redan har, genom att förändra djurhållningen och skapa incitament för att en större andel nötkreatur ska hållas på marker där de gör störst nytta för den biologisk mångfalden.  

I odlingslandskapet finns även mål för att bland annat vanliga jordbruksfåglar som sånglärka, tofsvipa, gulsparv och stare ska öka (index) och att vända den nedåtgående trenden för pollinatörer, som fjärilar och bin.

Andra indikatorer är att öka kolinlagringen, öka gräsmarksfjärilarna och landskapselement , till exempel åkerholmar, stenmurar, alléer och våtmarker, som är viktiga för biologisk mångfald. Många av de kvarvarande artrika gräsmarkerna är dessutom utspridda och isolerade och därför behöver också spridningsmöjligheterna i landskapet förbättras. 

I våra vattendrag handlar restaureringsåtgärderna i restaureringslagen framför allt om att återställa den naturliga så kallade konnektiviteten så att fisk och andra organismer kan förflytta sig genom vattendragen, och restaurera de så kallade svämplanen, det vill säga plana ytor längs vattendrag som översvämmas naturligt. Det innebär bland annat att EU:s medlemsländer ska göra förteckningar över artificiella vandringshinder som dammar och kraftverk, och arbeta för att ta bort de vandringshinder som inte fyller någon viktig funktion.

Andra åtgärder kan också behövas för att förbättra tillståndet i de tre sötvattensnaturtyper som är listade i art- och habitatdirektivet och restaureringsförordningen. Två av dessa naturtyper har idag otillfredsställande status i Sverige, och det är därför tydligt att restaureringsåtgärder behövs. Ett mål som nämns i restaureringsförordningen är att minst 25 000 km fritt strömmande vattendrag ska återställas inom EU. Det är dock inte ett speciellt ambitiöst mål eftersom det bara i Sverige finns minst 19 000 mil vattendrag, och det blir därför viktigare att fokusera på statusen hos de olika naturtyperna och vidta restaureringsåtgärder baserat på detta.  

Kvaliteten hos livsmiljöerna för sötvattenslevande organismer ska förbättras och den så kallade konnektiviteten öka så att fiskar och andra organismer kan ta sig mellan sjöar och röra sig i hela sjösystem. Utöver detta ska medlemsstaterna genomföra restaureringsåtgärder som leder till att andelen jordbruksareal med landskapselement som gynnar en hög biologisk mångfald ökar.

Detta innebär bland annat att det behöver anläggas fler så kallade buffertzoner längs vattendrag och sjöar och att det ska skapas fler små dammar och våtmarker i jordbrukslandskapet. 

Eftersom Habitatdirektivet inte listar så många marina naturtyper så har man i restaureringslagen skapat en ny lista på olika naturtyper och livsmiljöer i havet som man utgår från i restaureringsmålen. Generellt är så kallad passiv restaurering viktig i havet, det innebär att områden som behöver restaureras bör stängas för fiske och andra aktiviteter som påverkar havsbotten och vattenmassan, så att miljön kan återhämta sig.  

Vissa naturtyper som ålgräsängar, blåstångsbälten och förstörda korallrev kan lämpa sig för olika former av aktiv restaurering men det är ofta resurskrävande och innan man kan påbörja aktiv restaurering behöver man först säkerställa att orsakerna till försämringen är åtgärdade.  

Fiske är en stor påverkansfaktor i havet, och därför är kopplingen mellan restaureringsförordningen och den gemensamma fiskeripolitiken viktig. Detta syns till exempel genom att de nationella restaureringsplanerna ska innehålla de åtgärder som landet planerar att genomföra inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken, till exempel då det behövs begränsningar av fisket i restaureringsområden. Förordningen specificerar också tidsramar för när gemensamma rekommendationer under den gemensamma fiskeripolitiken ska lämnas till EU-kommissionen.  

I städer och tätorter ställer förordningen krav på att minskningen av krontäckning av träd (ytan som täcks av trädkronor) och andelen grönområden i städer upphör senast 2030, och att de därefter ökar tills en tillfredsställande nivå uppnås. Detta kommer att ställa högre krav på att planera för en större integrering av statsgrönska när ny bebyggelse och infrastruktur planeras. För att nå målen behöver träd och grönytor också tillföras i befintliga byggnader och kvarter. Detta är viktigt inte bara för att ge naturen mer plats i våra tätorter, utan också för luftkvalitén, människors välmående, vattenhushållning och för att göra våra städer bättre anpassade till ett klimat i förändring.