Hur fungerar växthuseffekten?

Växthuseffekten är ett fenomen där växthusgaser i atmosfären gör att värme stannar kvar runt jorden och håller planeten tillräckligt varm för att liv ska kunna existera. När mängden växthusgaser i atmosfären ökar, stannar mer värme kvar och växthuseffekten förstärks, vilket leder till att jordens medeltemperatur ökar.

De viktigaste växthusgaserna är koldioxid  (CO2), metan (CH4) och vattenånga (H2O). Koldioxid är också den gas som används i fotosyntesen för att bygga upp växter.  

När mängden växthusgaser i atmosfären ökar till följd av mänsklig aktivitet, som förbränning av fossila bränslen,  förstärks växthuseffekten. Det är som att lägga en extra filt över jorden, vilket leder till att jordens medeltemperatur ökar. Det är den här temperaturökningen som kallas global uppvärmning. 

Den förstärkta växthuseffekten innebär att jordens medeltemperatur stiger, vilket i sin tur leder till omfattande förändringar i vädermönster och ekosystem, även känt som klimatförändringar. 

Många av dessa förändringar riskerar att bli permanenta förändringar, så kallat irreversibla. Det är därför det är så viktigt att förebygga dem medan möjlighet fortfarande finns.

De olika växthusgaserna påverkar klimatet olika mycket. För att kunna jämföra olika gaser med varandra räknas deras klimatpåverkan om till koldioxidekvivalenter, det vill säga, hur mycket koldioxid som skulle ge motsvarande klimatpåverkan. Eftersom olika växthusgaser har olika livslängd i atmosfären skiljer sig deras klimatpåverkan jämfört med koldioxid åt beroende på hur lång tid man räknar på. Oftast räknas utsläpp om till koldioxidekvivalenter på 100 års sikt.  

Metan (CH4) är en mycket kraftigare växthusgas än koldioxid på kort sikt, men bryts ner snabbare i atmosfären. Utslaget på 100 år blir dess påverkan 34 gånger så stor som för koldioxid. På kortare sikt blir påverkan jämfört med koldioxid ännu större. Lustgas (N2O) är 273 gånger starkare än koldioxid på 100 års sikt.  

Trots att det finns kraftigare växthusgaser, som metan och lustgas, är det koldioxid som står för den största delen av den samlade klimatpåverkan eftersom utsläppen av koldioxid är så stora.​ 

I Parisavtalet har världens länder kommit överens om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader. Med det menas medeltemperaturen för hela jorden. Uppvärmningen fördelar sig dock inte jämnt, utan vissa delar av världen blir varmare än andra. Arktis är ett exempel på en plats, likt Europa och Sverige, som värms upp mycket snabbare än det globala genomsnittet.

När jordens medeltemperatur stiger leder det bland annat till mer extrema väderhändelser som värmeböljor, kraftiga regn och torka, smältande glaciärer och isar samt stigande havsnivåer. Dessa förändringar påverkar både människor och ekosystem och gör det svårare för många arter att anpassa sig till klimatförändringarna.

Haven tar upp, eller binder in, mycket av den extra koldioxid som släppts ut i atmosfären av mänsklig aktivitet. Hittills har världens hav tagit upp ungefär 25-30 procent av människans koldioxidutsläpp enligt IPCC (2019). Det leder till att haven värms upp snabbare, eftersom mer värmeenergi lagras. Det gör i sin tur att haven blir surare, varmare och att det varma vattnet tar mer plats. Isavsmältningen vid polerna och glaciärer, speciellt kring Arktis, Antarktis och Grönland, har snabbats på kraftigt, och den globala havsnivån höjs därför både mycket och snabbt. Det gör i sin tur att utvecklingen förstärks och snabbas på ytterligare.