Lyxvillan

Ineffektiv jättebyggnad.

Tänk att i ett sånt här hus bodde det en gång i tiden endast en familj!

Under fossileran var stora villor statussymboler. De skulle helst ligga så nära stranden som möjligt, något många ångrar idag när havsnivå börjar krypa närmare och stormarna blir kraftigare och vanligare.

Klimatkrisen tvingade oss dock att tänka om. Under omställningsåren var det brist på mycket som behövdes för nybyggnation. Nya byggregler krävde fossilfria material och det fanns en begränsad mängd stål, cement och trä som uppfyllde kraven. Många behövde prisvärt boende samtidigt som art- och habitatskyddsregler gjorde det svårt att hitta mark för nya byggnader.

Istället började man kolla på de byggnader som redan fanns. Kontorslokaler, ödehus och även stora lyxvillor började ses som möjliga bostäder. Villorna var alldeles för dyra för en enda person, så stadens invånare gick ihop i kooperativ och köpte tillsammans.

Många lokala hantverkare såg en affärsmöjlighet och erbjöd omställningsbyggnation som tjänst – där husen gjordes effektiva, både utrymmes- och energimässigt.

Art- och habitatskyddsdirektivet: Bestämmelser för att säkra den biologiska mångfalden genom bevarandet av naturligt förekommande livsmiljöer samt den vilda floran och faunan inom EU:s medlemsländer.

Denna text är en del av framtidsscenariot och skolmaterialet Bortom fossilsamhället.

Gillas av 2

Relaterat innehåll