Frågor och svar om vargen och vargjakt

Vargen är en viktig del av våra ekosystem, men stammen är liten, isolerad och hotas av inavel. I den svenska rödlistan klassas den därför som starkt hotad.

Enligt den senaste inventeringen från 2024–2025 finns cirka 355 vargar i landet. För att arten ska vara livskraftig på lång sikt krävs både en större population och genetiskt utbyte med vargar från populationen i Finland och Ryssland. Samtidigt bedrivs både skyddsjakt och licensjakt för att reglera populationen och för att varg kan orsaka skador på tamdjur.

Vargen är ett rovdjur som reglerar antalet klövvilt som älg och rådjur och påverkar deras beteenden genom att skapa rädsla och försiktighet. Vargens jakt lämnar också matrester som gynnar andra rovdjur samt bidrar till att hålla ekosystem i balans och gynna den biologiska mångfalden.

Att skydda vargstammen i Sverige är viktigt, framför allt eftersom vargen är en naturlig del av vår natur och ekosystem och har funnits här i tusentals år. För att bevara vargen finns lagstiftning, förordningar och EU-direktiv. Förutom nationell lagstiftning som jaktlagen, jaktförordningen och artskyddsförordningen, har Sverige även skrivit under FN:s konvention om biologisk mångfald som inkluderar skydd av våra rovdjur. Dessutom gäller i alla EU-länder art- och habitatdirektivet som är till för att skydda arter och olika naturmiljöer i medlemsländerna.

Resultatet från inventeringsperioden vintern 2024/25 visar att det fanns cirka 355 vargar i Sverige. SLU bedömer att antalet vargar uppgick till 314 den 1 oktober 2025.

Naturvårdsverket har tidigare med hjälp av externa forskargrupper bedömt att 300 vargar är det lägsta antalet vargar som behöver finnas i Sverige för att arten ska ha så kallad gynnsam bevarandestatus. I juni 2025 sänkte regeringen denna siffra, det så kallade referensvärdet, till 170 vargar. 

Naturskyddsföreningen anser att det är en alltför låg nivå och att det saknas vetenskapligt stöd för att 170 vargar kan anses uppfylla gynnsam bevarandestatus. Både Naturvårdsverket och de forskare som anlitades för att analysera framtagandet av ett nytt referensvärde har uttryckt att referensvärdet för populationsstorleken behöver vara större än 170. Även EU-kommissionen är kritiska och pekar på brist på vetenskapligt underlag för ett så lågt värde.

Inventering av varg sker under perioden 1 oktober till 31 mars. Under inventeringen dokumenteras antalet familjegrupper och revirmarkerande par genom spårning på snö, viltkameror och DNA-prover från urin och spillning. Länsstyrelserna ansvarar för inventeringen och SLU sammanställer resultaten. Rapporter och iakttagelser från allmänheten är till stor hjälp, framför allt när det gäller att upptäcka varg i nya områden. 

Det har gjorts omfattande vetenskapliga studier som pekar på att  vargstammen i Sverige ännu inte har uppnått gynnsam bevarandestatus, det vill säga inte är livskraftig på lång sikt. 

Vargpopulationen i Sverige är liten, isolerad och lider av inavel och klassas därför som starkt hotad i den svenska rödlistan. För att minska inaveln krävs att vargar från Finland och Ryssland vandrar in och reproducerar sig med vargar i Sverige. En större genetisk variation gör vargarna mer motståndskraftiga mot sjukdomar och andra förändringar i miljön. Likaså krävs en större population än den som finns idag för att vargen i Sverige ska kunna vara livskraftig på långt sikt.

Vi vet inte exakt. Naturvårdsverket har tidigare med hjälp av två forskargrupper gjort bedömningen att 300 vargar är lägsta nivån, men har nyligen sänkt värdet till 170 på uppdrag av regeringen. Detta trots att de två forskare som anlitades för att ta fram ett vetenskapligt underlag för ett nytt referensvärde menar att deras forskning använts på ett kraftigt vilseledande sätt och att det nya referensvärdet strider mot art- och habitatdirektivet. Även EU-kommissionen har riktat skarp kritik mot regeringen gällande det nya referensvärdet och pekar på att det saknas vetenskapligt underlag för detta.

Enligt en studie från populationsgenetiska institutionen på Stockholms universitet, behövs en betydligt större vargstam i Sverige. Dessutom krävs ett större genetiskt utbyte med vargar från den finsk-ryska populationen för att överbrygga den svenska vargstammens isolering och höga grad av inavel. Ökat genetiskt utbyte mellan populationer leder till bättre genetisk variation, vilket är viktigt för vargstammens hälsa och långsiktiga överlevnad, då inavel kan leda till ärftliga skador och sjukdomar. 

Inavelsgraden hos vargpopulationen i Sverige är hög och kan över tid skada vargstammen allvarligt. 

Vargstammen kan bli friskare om det kommer in nya vargar, som inte är släkt med vargarna i Sverige, och om de invandrande vargarna lyckas para sig och få valpar med de vargar som redan finns här. Idag kommer det bara enstaka vargar som vandrar in från den finsk-ryska populationen. Det är mycket viktigt att dessa vargar skyddas, så att de kan hitta en partner och föröka sig, då de löper hög risk att fällas i skyddsjakt för att undvika allvarlig skada i renskötselområdet i norra Sverige. De valpar som då föds blir i sin tur viktiga för hela vargbeståndet. Det är också viktigt att vargstammen inte är alltför liten, eftersom en mindre population långsamt förlorar en del genetisk variation genom så kallad genetisk drift. 

Naturskyddsföreningen vill att vargar ska kunna vandra in från Finland och Ryssland och att de får möjlighet att föröka sig. Det kan till exempel betyda att en varg måste övervakas när den vandrar ner genom renskötselområdet och att man använder metoder så att vargen inte skadar renar på väg söderut. Många vargar som vandrat in genom åren har fällts i skyddsjakt, eftersom det finns ett politiskt beslut om att det inte ska finnas fast förekomst av varg i renskötselområdet. Myndigheterna måste bli bättre på att ta hand om dessa viktiga immigrantvargar.

Jakt på varg kan beslutas med hjälp av så kallade undantagsregler, trots att arten är skyddad i lagstiftningen. Detta kan ske antingen genom skyddsjakt eller licensjakt.

Skyddsjakt kan tillåtas på enskilda vargar som orsakar allvarliga skador på tamdjur och licensjakt kan tillåtas för att reglera storleken och tätheten av populationen. 

Nej, Naturskyddsföreningen är inte generellt emot jakt. Jägarkåren gör ett viktigt jobb, bland annat vid eftersök av trafikskadat vilt, samt viktiga insatser i att hålla efter invasiva arter som kan orsaka stora skador på vår inhemska, naturligt förekommande fauna.

Naturskyddsföreningen har en särskild policy för hur vi anser att jakt- och viltförvaltning ska bedrivas. Även när det gäller vargar och andra stora rovdjur kan det ibland vara nödvändigt med skyddsjakt, som när en varg upprepade gånger angriper tamdjur eller är för närgången.

Skyddsjakt  är jakt som oftast gäller en specifik individ av varg eller annat rovdjur. Det kan vara nödvändigt eftersom enstaka vargar kan orsaka stora skador för framför allt får- och renägare. Eftersom vi anser att vargen inte uppnått gynnsam bevarandestatus, måste beslut om skyddsjakt vara mycket väl underbyggda och så långt som möjligt ska genetiskt värdefulla vargar undantas från skyddsjakt, trots att de orsakat skador.

Licensjakt är jakt som syftar till att reglera populationens storlek och täthet. De senaste åren har det bedrivits omfattande licensjakt, inte sällan 10-15 procent av hela den svenska populationen.

När en hotad art jagas i stor omfattning är det en självklarhet för Naturskyddsföreningen att agera. Vi gör det för att slå vakt om skyddade arter som våra stora rovdjur, samt de lagar som skyddar dem. Om förvaltningen och våra politiker agerar genom att kringgå de regler och lagar som finns för att skydda arter som varg och andra rovdjur, riskerar det att bli exempel även för andra länder i Europa. 

I de flesta miljöfrågor har Naturskyddsföreningen talerätt, det vill säga rätt att få våra överklaganden prövade i domstol. Därför kan vi vara ”naturens advokat”, eftersom varken djur eller växter kan föra sin egen talan. Våra jurister och sakkunniga driver ärenden som är principiellt viktiga för miljö- och naturvård. På det sättet kan vi se till att lagstiftningen följs. Genom att överklaga kan vi också lyfta svagheter och luckor som finns i lagstiftningen. 

I de flesta lagar finns ett visst utrymme för tolkning. Genom att vi överklagar beslut som vi anser bryter mot lagstiftningen, granskas de av domstol. I flera fall har vi fått rätt. Tack vare det har ett stort antal vargar räddats som annars hade fällts på felaktiga grunder. Vi har också kunnat påverka hur myndigheterna ska tolka lagar som är till för att skydda och bevara rovdjur.

Vi överklagar enbart beslut om licensjakt när vi ansett att jakten strider mot lagstiftningen. Det handlar om licensjakter på varg och några enstaka fall av skyddsjakt på särskilt genetiskt värdefulla vargar, de vargar som omtalats som Kynnavargen, Junselevargen och vargarna i Prästskogsreviret. Vi blir nöjda när vargstammen är tillräckligt stor och frisk för att uppfylla begreppet gynnsam bevarandestatus i Sverige.

Naturskyddsföreningen vill att politikerna ska bedriva en långsiktig och hållbar rovdjurspolitik som lever upp till svensk lagstiftning och till Sveriges internationella åtaganden om hotade arter.

Vi vill också att regeringen och riksdagen avsätter mer pengar till förebyggande åtgärder som rovdjursavvisande stängsel, och skötsel av dessa, som skyddar tamdjur och ger full ersättning och bättre stöd till dem som drabbas av skador orsakade av rovdjur. 

Nej, det är inte möjligt om Sverige ska följa art- och habitatdirektivet och övrig lagstiftning som skyddar våra rovdjur. För att följa lagarna måste någon ha en helhetsbild och ta ett övergripande ansvar, ett ansvar som ligger hos våra myndigheter. Däremot tycker vi att det är både självklart och viktigt att  lokalbefolkning är delaktiga i förvaltningen av rovdjuren genom att bidra med sin kunskap, observationer och erfarenhet, vilket idag görs i de viltförvaltningsdelegationer som finns hos varje länsstyrelse.