Frågor och svar om vilda fröer och fröinsamling

Det finns flera vinster med insamling och utsådd av lokala fröer. Dels är de växter man gynnar då anpassade både till platsens förhållanden och till de pollinatörer, fåglar, djur och andra organismer som finns i området. Det gör också att lokala genetiska varianter av växter som är unika för just den platsen bevaras. Dessutom är det en bra möjlighet att få ökad kunskap om lokala växter, och att engagera människor i praktisk naturvård. Att samla fröer lokalt innebär också minimal miljöpåverkan eftersom frön i regel produceras i stort överskott och är till för att spridas. 

Skapa så kallade “markblottor” (bar mark där jorden syns). Fröerna behöver oftast inte placeras långt ner i marken. Men se till att de inte blåser bort eller blir uppätna av till exempel fåglar, genom att täcka dem med max 1-2 cm av den befintliga jorden eller möjligen sandblandad jord.

Bäst är att så på hösten när marken är fuktig och fröerna får genomgå en köldperiod under vintern, det kan ge bättre förutsättningar för att sedan gro.   

Försök att följa naturen – växter släpper ofta sina fröer till marken under sensommaren och hösten. Att så direkt på marken efterliknar naturliga förhållande bäst, men det kan också innebära ett större svinn med färre frön som blir till nya plantor. För att inte behöva skörda lika många frön i naturen kan man odla fram plantor för utplantering. 

Ängsvädd, åkervädd, backnejlika, tjärblomster, gökblomster, darrgräs, liten blåklocka, malvor (till exempel rosenmalva), humleblomster, rödklint, höskallra och bockrot är några exempel på ängsblommor som är lättodlade. Även, vanligt gullris, gulmåra och brudbröd är tips på vilda växter att odla. Men det varierar beroende på vilka arter som finns där man befinner sig i landet och vilken jordtyp man har. 

I vår guide "Praktisk guide för insamling och spridning av fröer i naturen” guidar vi i hur man går till väga för att samla in vilda fröer. 

De bästa insamlingslokalerna har stora populationer! Det ger större genetisk variation men också tillgång till mer frömaterial. Tumregeln är att det ska finnas minst 50 plantor av en art för att kunna utföra en fröinsamling. Man ska aldrig ta mer än 20 procent av den totala mogna frömängden från en art på en specifik plats.

Följer man denna tumregel skadas inte populationen. Fröerna är dessutom växternas sätt att flytta på sig och de är gjorda för att transporteras.

Undvik fridlysta arter (alla orkidéer men även 232 andra kärlväxter) när du samlar fröer och sprid inte invasiva arter. 

Av de ängs- och betesmarker som en gång fanns i Sverige återstår idag bara en spillra. Med ängarna har också de vilda ängsblommorna försvunnit. Och det i sin tur innebär att livsviktig mat åt våra bin, fjärilar och andra pollinatörer, har försvunnit. Vi behöver öka mängden vilda ängsblommor i Sverige – och då behöver vi frön.

Att samla in och så fröer från lokala växter gynnar den biologiska mångfalden. De senaste 200 åren har en stor förändring skett i Sverige – en stor del av de ängs- och betesmarker som tidigare präglade landskapet har vuxit igen eller odlats upp till följd av ett förändrat och mer intensivt skogs- och jordbruk. Ett sätt att återställa de förlorade ängsmarkerna och gynna den biologiska mångfalden är att samla in och så med fröer från lokala växter.

Naturskyddsföreningen instiftade årsdagen Fröets dag 30 augusti 2023 för att lyfta vikten av just lokala fröer.

Samla gärna när det är torrt för att minska risken för mögel. Det insamlade materialet ska, om det är det minsta lilla fuktigt, spridas ut på plåt eller motsvarande samma dag. Torkning sker inomhus vid rumstemperatur och inte i direkt solljus. Det ska torkas i en vecka eller tills materialet blir helt genomtorrt. 

På Artdatabankens webbplats kan man söka på en växt man hittat för att kolla om den är rödlistad, och i vilken kategori.

En grundregel är att alltid välja fröblandningar som endast innehåller svenska arter. Många ängsfröblandningar som säljs innehåller tyvärr arter som inte finns naturligt i Sverige. Att sprida fröer mellan områden medför ett flertal risker. En av de främsta riskerna är att man introducerar främmande arter som på sikt blir invasiva. En annan risk med att sprida fröer långt utanför det område där de samlats in är att de inte är anpassade till de förhållanden som finns på platsen. Det kan leda till att växterna inte trivs och lyckas etablera och fortplanta sig, och att resultatet därför inte blir bestående. Det kan också vara så att de introducerade växterna inte är anpassade till de vilda pollinatörer man avser att gynna. 

Om det är möjligt, välj fröblandningar med regionala eller lokalt insamlade fröer. Det är det allra bästa! Vi är medvetna om att utbudet av sådana fröer är mycket begränsat i dagsläget. Det är därför vi nu lanserar Fröets dag, för att sprida kunskap och uppmuntra till att själv samla lokala fröer som sen kan spridas i den egna trädgården och/eller i det omgivande landskapet. 

Två exempel på företag som säljer svenska fröer är Pratensis och Norrlands Blomsteräng. 

Grobarheten ökar om det finns så kallade markblottor (det vill säga blottad mark). Förr i tiden var det tramp av kossornas klövar som skapade markblottor. Idag kan vi behöva hjälpa till för att skapa dem.

Man behöver dock inte gräva bort all annan vegetation. Istället kan man kan kratta eller skrapa hårt på vissa ställen, sparka bort mossa eller skapa blottade ytor på andra kreativa sätt. Allt beror på ambitionsnivå. Men det är en stor fördel om fröerna kan hamna på öppen mark och sedan gro utan konkurrens från gräs.  

Tumregeln är att man ska hitta minst 50 plantor att samla ifrån, och ta max 20 procent av de mogna fröerna som finns vid den tidpunkten man är ute. Om man samlar från samma art på samma plats igen lite senare, eller om en annan person samlar fröer där, får man räkna om den andelen.

På det sättet lämnas alltid många fröer kvar. De allra flesta ängsväxterna är perenna, det vill säga fleråriga, vilket gör att de blommar om år efter år. Därför utgör även fröinsamlingar i tätbebyggda områden en väldig liten risk för utarmning av ängsvegetationen.  

Om fröer ska kunna etablera sig behöver de markblottor (blottad mark). En fröbomb i en befintlig gräsmatta ger inget större resultat. 

Kolla gärna i vår rekommendation om fröspridning för mer information om varför det finns fördelar att använda sig av regionala, helst lokala, fröer.

Brännässla är värdväxt för flera fjärilsarters larver, till exempel nässelfjäril och påfågelöga om de står i ett soligt läge. Tistlar är bra nektarväxter.  

Nässlor och tistlar (det finns många olika arter) är dock så pass vanliga att man troligen inte behöver samla och sprida deras fröer aktivt. Samtidigt kan de vara aggressiva i trädgården eller i ängen och det kan absolut vara så att man vill ta bort dem eller slåttra (klippa) dem mer frekvent, särskilt med hjälp av uppsamling för att utarma näringen i jorden.  

Kanadensiskt gullris (Solidago canadensis) är en invasiv art som inte ska förväxlas med vanligt gullris (Solidago virgaurea) som är en svensk växt som är viktig för pollinatörer. Båda arterna är korgblommiga växter som har gula blommor, men kanadensiskt gullris är vanligtvis mycket större än vanligt gullris. Kanadensiskt gullris har också en yvig kvastlik blomställning medan blommorna hos vanligt gullris sitter tätare mot stjälken.

Orkidéer, även i en trädgård, kan omfattas av artskyddsförordningen och stor försiktighet bör tas om de ska spridas eller flyttas så att lagbrott inte sker. Däremot kan det vara gynnsamt att orkidéer sprider sig i landskapet och det kan de göra själva med hjälp av mikroskopiskt små frön som sprids med vinden.  

Orkidéer saknar en näringsreserv för groddplantan, istället växer fröna ihop med så kallade svamphyfer (små tunna celltrådar) som förser plantorna med näring. Därför är det troligen bristen på lämpliga livsmiljöer och skötseln av livsmiljöerna som gör att orkidéer minskar i landskapet - och inte nödvändigtvis att fröerna inte sprider sig.  

Det finns sex arter av lupiner som förekommer i Sverige. Ingen av dem betraktas som inhemsk. Flera av dessa arter är invasiva, blomsterlupin är den art som spridit sig över nästan hela landet. Vi rekommenderar därför inte att man sprider lupiner, utan snarare att man bekämpar dem. Lupiner producerar vanligtvis inte nektar och riskerar att konkurrera ut alla andra inhemska växter i närområdet.

Kirskål signalerar att marken är näringsrik och det är ingen bra utgångspunkt för att skapa en ängsmark. Det är bättre att utgå från en magrare mark om du ska lyckas inom en kortare tidshorisont. 

Men med lite större insatser kan man möjligen skapa en äng även där det finns mycket kirskål. Med en ängsskötsel med tidig skörd och mer än en skörd kan man sänka markens näringsinnehåll och ge plats åt fler arter, som är anpassade till det. Utsådd av konkurrenskraftiga vilda växter kan passa bra, till exempel rödklint, cikoria, åkervädd, prästkrage, johannesört, rölleka och renfana.  

Ett enkelt tips är att använda artigenkänningsappen iNaturalist.

Vi har också tagit fram floraguider för vanliga arter längs vägkanter.

Annars kan en vanlig fältflora, till exempel Svensk Fältflora av Mossberg och Stenberg också fungera bra. Du kan även hitta din lokala botaniska förening här.

Det beror på vilka fröer vi pratar om. När det gäller blomfröer kan vi tyvärr inte svara på hur det ser ut då det i dagsläget saknas granskning av blomfröer. Utsäde/fröer kan dock betas med olika bekämpningsmedel, men det finns även icke-kemiska metoder som värmebehandling och biologisk betning. I ekologisk odling får man inte beta utsäde kemiskt.

Betning av frön gör fröna per definition giftiga mot åtminstone de skadegörare som betningspreparaten är avsedda för. Historiskt sett har betning skapat stora ekosystemskador, t.ex. betningen av utsäde med kvicksilverpreparat. Ekologiska fröer är framodlade helt giftfritt. De odlare som arbetar för att ta fram ekologiska fröer får inte ha använt konstgödsel eller bekämpningsmedel under de senaste fem åren på den mark där fröerna tas fram. Som det nu är saknas ett globalt regelverk som reglerar användningen av bekämpningsmedel – alltså motsvarande ett parisavtal för bekämpningsmedel. Därför kan importerade varor som säljs i butiken i Sverige vara odlade med bekämpningsmedel som är förbjudna att använda inom Sverige och EU. Det finns även exempel på att tillverkarna av bekämpningsmedel medvetet vänder sig till områden med svagare lagstiftning, som länder i Afrika, för att öka sin försäljning där efter att bekämpningsmedel förbjudits inom EU.   

Det beror på hur tätt fylld blomman är. I förädlingen strävar man efter att förvandla ståndare till kronblad, eller i dahlians fall, de mindre, rörformiga diskblommorna i mitten till skyltande strålblommor. Resultatet är att de inte kan producera pollen och därmed blir sterila. Det kan ju hända att den här förädlingsprocessen inte lyckas fullt ut och det finns kvar något naturligt som kommer fram längst in och att då en insekt kan hitta det. Det kan man se även på fyllda rosor ibland. 

Bäst lär man sig av att spana i sin trädgård och i parker och planteringar och se om det finns några insekter bland vilka blommor! 

Det går inte att generalisera hur länge bekämpningsmedel stannar kvar i växter. Vissa kanske inte tas upp av växten systemiskt, utan dunstar från dess ytor ganska snabbt. Andra tas upp, lokalt eller systemiskt, och då är det bekämpningsmedlets identitet och växtens metabolismhastighet som är en parameter för hur snabbt bekämpningsmedlet avtar i växten. Det här är helt enkelt frågor som vi behöver fortsätta undersöka.  

Naturskyddsföreningen i Helsingborg har undersökt tre av våra vanligaste trädgårdsblommor: ljung, rosenskära och lavendel. På sammanlagt 18 plantor hittade de 27 olika bekämpningsmedel.

Vi ska helt enkelt tänka att båda behövs. Blommande växter som ger nektar och pollen behövs för att mätta färdigbildade insekter. Dessa växter kan vara av många slag och då duger även "exotiska" trädgårdsväxter av allehanda slag, bara de inte är så förädlade att ståndarna eller de fertila blommorna (som hortensians) är borta. Men populära trädgårdsväxter som till exempel rosor, lavendel, Echinacea, buddleja, anisisop, salvia, nepeta, och alla vårlökar- (viktigt med de tidiga så att humlorna har mat när de vaknar tidigt på våren) – alla dessa behövs. 

Men det behövs också, vilket vi allmänt är mindre medvetna om, värdväxter så att insekterna kan fortplanta sig. Och då är det uteslutande inhemska växter som gäller. Det är spännande att läsa i den stora Nationalnyckeln för dagfjärilar, exempelvis, där det står vilka fjärilar som behöver vilka växter. Många av dem är rätt anonyma, som den ganska tråkiga busken brakved, som är en högt skattad värdväxt för flera insekter, såsom citronfjäril och tosteblåvinge. Men även vilda växter som till exempel käringtand, nässlor, tistlar är viktiga värdväxter för fjärilarna. En del är jättevackra. Blåklockor, gullvivor, backsippor,  blodklöver, vädd, väddklint, det finns ju hur många underbara vilda växter som helst som kan pryda en trädgård! 

 Man kan helt enkelt sluta sig till att alla vilda inhemska växter är värdväxter för flera olika insekter. Det är alltid bra att ge plats åt vilda inhemska träd, buskar och blommor. Exempelvis sälg gör en enorm nytta för en mängd olika arter. Tänk så fina miljöer vi kan skapa om vi tänker om och börjar tänka om och släppa in våra vilda inhemska växter.