Strömming – därför är den hotad
Strömmingen är en av Östersjöns viktigaste arter och är helt avgörande för att ekosystemet ska fungera. Samtidigt pressas strömmingen från flera håll, både av människans storskaliga fiske och av ett förändrat hav med sämre förutsättningar för liv.
Strömmingen, eller sill som den kallas söder om Kalmarsund och i Västerhavet, är en av Östersjöns mest betydelsefulla nyckelarter. Eftersom strömmingen har funnits i stora mängder och är så centralt placerad i näringskedjan, är den helt avgörande för att ekosystemet ska fungera.
Strömmingen håller ihop näringskedjan, skapar ekologiska samband och bidrar till ett rikare och mer balanserat Östersjön.
Strömmingen – från folkkär matfisk till hotad art
Strömmingen har historiskt sett varit en viktig resurs och kulturbärare längs hela Östersjökursen. Det småskaliga kustnära fisket har länge varit förknippat med tradition, självhushållning och matförsörjning. Men under de senaste årtiondena har strömmingsfisket förändrats i grunden. Med allt mer effektiva trålare har fisket blivit industrialiserat. Numera fångas stora mängder strömming ute till havs, ofta med låg hänsyn till ekosystemet i stort. Majoriteten av fångsten går inte till matbordet, utan till fiskmjöl och olja som används i foder för bland annat laxodlingar.
I centrala Östersjön var strömmingsbeståndet starkt i början på 1980-talet. Sedan dess har beståndet minskat dramatiskt, särskilt i de centrala och södra delarna. Men det är inte bara mängden fisk som minskar. Fisken är också mindre, magrare och når könsmognad tidigare. Det är tydliga tecken på stressade och överutnyttjade bestånd. Många kustfiskare bekräftar denna bild – de får upp allt färre strömmingar i näten och de som finns håller sällan samma kvalitet som förr.
Flera hot samtidigt – därför mår strömmingen dåligt i Östersjön
Strömmingen pressas från flera håll samtidigt, både av människans storskaliga fiske och av ett förändrat hav som inte längre erbjuder samma förutsättningar för liv.
Det höga fisketrycket från storskaligt fiske är den största anledningen till att strömmingsbestånden minskat drastiskt. Strömmingen är dessutom känslig för förändringar i sin livsmiljö. Till exempel övergödning, syrebrist, miljögifter och klimatförändringar påverkar både tillgången på föda och överlevnaden för ägg. Dessa faktorer samverkar till den negativa utvecklingen för strömmingen.
Hur ser strömming ut?
Var lever strömmingen?
Vad äter strömmingen?
Dagens fiskekvoter för strömmingen räcker inte
Strömmingen påverkas av hur mycket som fiskas och var och när det sker, men också av hur havsmiljön mår i stort. Varje år tar EU:s ministerråd beslut om fiskekvoten för strömming, det vill säga hur mycket strömming som får fiskas i Östersjön kommande år. Men trots att kvoterna satts enligt rådande vetenskap fortsätter bestånden att minska. Det visar att dagens förvaltningsmodell inte klarar av att fånga upp alla risker.
För att strömmingen ska ha en chans att återhämta sig krävs en mer ekosystembaserad och försiktig förvaltningsstrategi. Det storskaliga fisket behöver begränsas kraftigt, och särskilt under lekperioderna måste kustnära områden skyddas. De modeller som ligger till grund för kvotbesluten måste också beakta storlek- och åldersstruktur i strömmingsbestånden. Samtidigt behöver vi säkra livsmiljöer, särskilt lek- och uppväxtområden längs kusten, och se till att havet som helhet mår bättre.
Obalans i havet när strömmingen minskar
Strömmingen är en så kallad nyckelart i Östersjöns ekosystem, och binder samman näringskedjan – från plankton till rovfiskar, sjöfåglar och marina däggdjur. När den försvinner lokalt eller minskar kraftigt, får rovdjur som torsk, lax och tumlare svårare att hitta föda. Det påverkar deras tillväxt, överlevnad och reproduktion. Samtidigt kan en obalans längre ner i näringskedjan, till exempel förändrade nivåer av djurplankton och betare, bidra till förvärrade effekter av övergödning.
Så tycker Naturskyddsföreningen:
Vi behöver begränsa fisketrycket för att populationerna ska kunna återhämta sig. Den storskaliga pelagiska trålningen (den trålning som sker i den fria vattenmassan och inte på havsbottnen) är inte särskilt selektiv, vilket innebär att stora delar av genetiskt skilda populationer kan dras med i ett och samma tråldrag. Det gör att östersjöströmming tappar stor genetisk mångfald. Det gör strömmingen mindre motståndskraftig mot framtida störningar, till exempel klimatförändringar.
Naturskyddsföreningen jobbar aktivt med strömmingsfrågan, genom bland annat debattartiklar och rättsfall. Vi samarbetar med många andra organisationer och universitet och deltar i både samråd och rådgivande organ där vi får möjlighet att kommunicera vår ståndpunkt. Vi är i en position där vi har möjlighet att driva opinion och nå ut till en bred massa. De senaste åren har strömmingsfrågan fått alltmer utrymme i media.
Naturskyddsföreningen vill:
- se en permanent utflyttning av trålgränsen i Östersjön utan undantag,
- se en fiskeriförvaltning och kvotsättning som vilar på ekosystemansatsen, för att ta hänsyn till interaktioner i havet,
- att försiktighetsprincipen faktiskt appliceras vid osäkerheter.
Vad är skillnaden mellan sill och strömming?
Sill och strömming är egentligen samma art, vars latinska namn är Clupea harengus. Namnet varierar beroende på var fisken fångas: norr om Kalmarsund i Östersjön kallas den traditionellt för strömming, medan den söder om Kalmarsund och på västkusten kallas för sill.
Trots att det är samma art finns det vissa skillnader i biologi och ekologi. Strömmingen lever i bräckt vatten och är anpassad till de förhållandena – den växer långsammare, blir mindre är sillen från västkusten och blir ofta könsmogen tidigare. Det finns också skillnader i till exempel fetthalt, tillväxt och lekbeteende. En fascinerande detalj är att strömmingens ögon har en liten anpassning som gör synen bättre i det grumligare bräckta vattnet.
