Vanliga frågor om vargen

Här besvarar vi de vanligaste frågorna vi får om varg, jakt och varför Naturskyddsföreningen engagerar sig för vargen – Sveriges kanske mäktigaste rovdjur.

Varför behövs varg och andra rovdjur i naturen? 

Varg och andra rovdjur har viktiga roller i naturen. Allt som lever samspelar: rovdjur, bytesdjur, växtätare och växter. Rovdjurens bytesdjur äter av träd och örter. Vargarna påverkar samspelet, ekosystemen, bland annat genom att reglera hur bytesdjuren rör sig och betar. Därför spelar vargen en roll, inte bara genom att ta bytesdjur, utan också när det gäller hur vegetationen utvecklas. Vargarna tar ofta de bytesdjur som är i sämre kondition, dessutom lämnar rovdjur rester av bytesdjuren, kadaver, efter sig året runt: De är en viktig näringskälla året runt för många arter som mindre rovdjur och rovfåglar. Samspelet mellan alla dessa olika arter är exempel på hur den biologiska mångfalden gynnas av rovdjur, som t ex vargen. 

Varför ska vargen räddas i Sverige, det finns ju varg i andra länder? 

Att skydda den vargstam som lever i Sverige är vårt lands ansvar, framför allt för att vargen är en naturlig del av vår natur och ekologiska system. För att skydda vargen i vårt land finns en rad lagar. Förutom nationella lagar som jaktlagen, och jaktförordningen finns artskyddsförordningen .  Sverige har också skrivit under FN:s konvention om biologisk mångfaldsom inkluderar skydd av våra rovdjur. Dessutom gäller i alla EU-länder art- och habitatdirektivet, en naturvårdslag som är till för att skydda arter och olika naturmiljöer.  

Hur många vargar finns det i Sverige? 

Enligt de uppdaterade siffrorna  från 2020 finns det cirka 365 individer i den svenska vargstammen. 300 vargar är det lägsta antalet vargar som bör finnas i Sverige för att arten ska ha ”gynnsam bevarandestatus" enligt Naturvårdsverkets bedömning. Naturskyddsföreningen har dock kritiserat även denna nivå för att vara alltför lågt satt (se nedan) och menar att man bland annat inte bör räkna med de vargar som konstaterats döda under inventeringsperioden. 

Metoderna för att inventera rovdjur är svåra och innehåller flera osäkerhetsfaktorer. Antalet vargar beräknas med en schablon om tio vargar per familjegrupp med avdrag för de vargar som dött under året. Eftersom illegal jakt uppskattas stå för över hälften av de vargar som dör på ett år, blir resultaten osäkra. Hur man ska uppskatta antalet vargar i landet är just nu under utredning.  

Glädjande nog visar varginventeringen våren 2020 på en viss återhämtning. Det är dock en lång väg kvar till den nivå vargstammen låg på innan den åter började minska. Vintern 2014/15 beräknades den svenska vargpopulationen uppgå till 415 vargar. 

Vad krävs för att vargstammen i Sverige ska leva upp till ”gynnsam bevarandestatus”? 

Det har gjorts omfattande forskning som, till skillnad från Naturvårdsverkets uppfattning, pekar på att den svenska vargen ännu inte har uppnått gynnsam bevarandestatus, dvs inte är livskraftig på lång sikt. Vargarna i Sverige är dels för få, dels är de för nära släkt. För att gynnsam bevarandestatus ska kunna uppnås krävs att svenska vargar får valpar med vargar från andra länder för att minska inaveln. Vargstammen måste tillåtas växa till en sådan storlek att den har en större genetiska variation, då blir vargarna mer motståndskraftiga mot sjukdomar och andra förändringar i miljön.  

Hur många vargar behövs för att vargen i Sverige ska uppnå gynnsam bevarandestatus? 

Vi vet inte exakt. Naturvårdsverket uppger alltså att 300 är lägsta nivån, men enligt den hittills grundligaste beräkningen från populationsgenetiska institutionen på Stockholms universitet 2016 behövs en större vargstam i landet och dessutom betydligt större utbyte av vargar med grannländerna. Det krävs för att överbrygga den svensk-norska vargstammens isolering. Ökat utbyte av vargar leder till bättre genetisk variation, som är viktig för vargens hälsa. Inavel kan leda till ärftliga skador och sjukdomar. Forskarna vid Stockholms universitet anger i ett räkneexempel att det kan behövas så många som 1 200 vargar – om man lyckas upprätthålla ett utbyte om 20-80 vargar per varggeneration (5 år) - för att den svenska vargstammen ska ha tillräckligt stor genetisk variation för en gynnsam bevarandestatus.  

Det finns olika uppfattningar inom forskarvärlden. Tidigare har en internationell forskargrupp, knuten till en utredning 2011, rekommenderat minst 700 vargar (s 11 i Rovdjurens bevarandestatus). 

I en rapport från 2015 menade Naturvårdsverket att om en genetiskt viktig invandrad varg får en kull med valpar vart femte år, skulle 300 individer vara tillräckligt för att stammen ska anses ha gynnsam bevarandestatus. Beräkningen hämtades från en rapport från en forskargrupp, som dock var oense om siffran. 

Naturskyddsföreningen är kritiska till att 300 vargar räcker. Vår slutsats är att därför att vargstammen måste öka, men det är svårt att säga precis hur mycket. 

Lider den svenska vargstammen av inavel? 

Inavelsgraden hos den svenska vargen är enligt Viltskadecenters senaste inventeringsrapport 0,25. Det innebär att vargarna i genomsnitt är lika mycket släkt med varandra som avkomlingar till syskon. Inavelsgraden är hög och kan med tiden kan skada vargstammen allvarligt. Som jämförelse rekommenderar Svenska Kennelklubben att inavelsgraden hos hundar inte ska överstiga 0,0625. 

Den höga inavelsgraden beror på att hela den svenska vargstammen har vuxit fram från fem vargindivider, och att få vargar som invandrat österifrån fått valpar. Det innebär att risken ökar för att arvsanlag som, till exempel påverkar immunförsvaret eller förorsakar missbildningar, finns hos båda föräldrarna. Detta kan i sin tur medföra att genkombinationen ger upphov till skador. Som situationen ser ut idag, ökar risken för att valparna, eller valparna i nästa släktled, föds med defekter. Ärftliga sjukdomar kan på det sättet bli vanligare på grund av inavel. 

Hur ska vargstammen bli friskare och klara sig bättre på sikt? 

Vargstammen kan bli friskare om det kommer in nya vargar, som inte är släkt med de svenska vargarna, och om de invandrande vargarna lyckas para sig och få valpar med de vargar som redan finns här. Idag kommer det bara enstaka vargar vandrande från andra länder via Finland. Det är mycket viktigt att de får leva, kan hitta en partner och föröka sig. De valpar som då föds blir i sin tur viktiga för hela vargbeståndet. Det är också viktigt att vargstammen inte är alltför liten, eftersom en mindre population långsamt förlorar en del genetisk variation genom så kallad genetisk drift.  

Hur ska det komma nya vargar till Sverige? 

Vi vill att myndigheterna ser till att vargar kan vandra in från Finland och att de får möjlighet att föröka sig. Det kan till exempel betyda att en varg måste övervakas när den vandrar ner genom renskötselområdet och att man använder metoder så att vargen inte skadar renar på vägen söderut. Många vargar som vandrat in genom åren har skjutits, eftersom Sveriges politik innebär att vargar i praktiken inte tolereras i renbetesland. Myndigheterna måste bli bättre på att ta hand om dessa viktiga immigrantvargar.  

Om vargen är fredad, varför får man då jaga den?  

I vissa fall kan det vara motiverat att jaga varg, även om den är fridlyst. Det gäller framförallt så kallade problemvargar. Det är vargar som av olika skäl orsakar stora skador för tamdjursägare. När det händer kan en länsstyrelse besluta om skyddsjakt på det specifika skadegörande djuret.  

Eftersom ganska få problemvargar orsakar en stor del av de skador som sker, kan skyddsjakt lösa en hel del av de konflikter som finns. Skyddsjakten kan också bidra till att behålla vargens naturliga rädsla för människan. Men skyddsjakt ska ses som en sista utväg, särskilt om det rör sig om en varg som är så genetiskt värdefull att den kan bidra med nya gener till stammen. Därför kan det ibland vara bättre att försöka flytta en varg eller sätta in extra förebyggande insatser. 

Med en tillräckligt stor vargstam, samt invandring och genetiskt utbyte som stärker vargstammen, kan det i framtiden finnas möjligheter att ha en viss licensjakt. Licensjakten ska beslutas inom ramen för den undantagsmöjlighet som regelverk och rättspraxis ger.  

Är ni emot all jakt?   

Nej, Naturskyddsföreningen är inte generellt emot jakt. Jakt är inte bara en tradition, utan också en viktig metod för att reglera antalet djur i naturen. Jägarna gör ett viktigt jobb, bland annat vid eftersök av trafikskadat vilt. Jägarkåren gör också viktiga insatser i att hålla efter invasiva arter som till exempel mink, som kan orsaka stora skador på sjöfågelbeståndet.  

Naturskyddsföreningen har en särskildpolicyför hur vi anser att jakt- och viltförvaltning ska bedrivas. Även när det gäller vargar, eller andra rovdjur, som är ovanliga i vårt land, är det ibland nödvändigt med skyddsjakt, som när vargen angriper tamdjur eller är för närgången.  

Vad är det för skillnad på licensjakt och skyddsjakt? 

Skyddsjakt  är jakt som oftast gäller en specifik individ av varg eller annat rovdjur. Det kan vara nödvändigt eftersom enstaka vargar kan orsaka stora skador för, framför allt, får- och renägare. Eftersom vi anser att vargen inte nått gynnsam bevarandestatus, måste beslut om skyddsjakt vara mycket väl underbyggda och så långt som möjligt ska genetiskt värdefulla vargar sparas, trots att de  orsakat skador. 

Licensjakt är jakt som inte nödvändigtvis inriktas på vargar som orsakat skada, utan syftar till att hålla tillbaka antalet vargar. Det har de senaste åren handlat om omfattande jakter, inte sällan omfattande 10-15 procent av hela vargstammen. Oftast rör det sig om jakt med ett stort antal jägare i större områden.  

Varför överklagar Naturskyddsföreningen olika domstolsbeslut om vargen? 

När ett hotat djur jagas i stor omfattning är det en självklarhet att miljöorganisationer agerar. Vi gör det för att slå vakt om rovdjuren och om de lagar som skyddar naturen. Vi reagerar till exempel om Sverige agerar för att kringgå de regler och lagar som finns för att skydda vargen och andra rovdjur. och att det riskerar att bli exempel också för andra länder i Europa.  

I de flesta miljöfrågor har Naturskyddsföreningen talerätt, det vill säga rätt att få våra överklaganden prövade i domstol. Därför kan vi vara ”naturens advokat”, eftersom varken djur eller växter kan föra sin egen talan. Våra jurister driver ärenden som är principiellt viktiga för miljö- och naturvård. På det sättet kan vi se till att reglerna följs. Genom att överklaga lyfter vi också fram svagheter och luckor i lagstiftningen. 

Naturskyddsföreningen har inte ansett att myndigheternas beslut om licensjakten på varg stämt överens med lagen. I de flesta lagar finns ett visst utrymme förtolkning. Genom att vi överklagar myndigheternas beslut, granskas de av domstol. I flera fall har vi fått rätt. Tack vare det har hundratals vargar räddats och vi har påverkat hur myndigheterna ska tolka och motivera lagar som är till för att skydda och bevara rovdjur.  

Men ni anmäler ju hela tiden olika ärenden till domstolarna, blir ni aldrig nöjda? 

Vi har bara överklagat beslut om licensjakt när vi ansett att jakten strider mot lagstiftningen. Det handlar om fem års licensjakter på varg och några enstaka fall av skyddsjakt på särskilt genetiskt värdefulla vargar, de vargar som otalats som Kynnavargen, Junselevargen och vargarna i Prästskogsreviret.  

Vi blir nöjda när vargstammen är tillräckligt stor och frisk för att uppfylla begreppet gynnsam bevarandestatus i Sverige.  

Vad vill ni att politikerna ska göra för den svenska vargstammen? 

Vi vill att politikerna ska bedriva en långsiktig och trovärdig rovdjurspolitik som lever upp till svensk lagstiftning och till Sveriges internationella åtaganden om hotade arter. 

Vi vill också att regeringen och riksdagen avsätter mer pengar till förebyggande åtgärder som skyddar tamdjur och ger full ersättning och bättre stöd till dem som drabbas av skador orsakade av rovdjur. Bland annat saknas stöd till skötsel av rovdjursavvisande stängsel, vilket är en stor brist. 

Vi vill också att regeringen återskapar en nationell Vargkommitté med representanter för jägare, lantbrukare, tamdjursägare och samer. Den tidigare Vargkommittén fungerade bra eftersom deltagarna hittade frågor de kunde enas om, inte bara vad som skiljde dem åt. Resultatet blev ett gemensamt dokument, en åsiktsförklaring, som var och är en bra grund att jobba vidare på. Det behövs mer dialog, inte mindre. 

Borde inte de som bor på en plats själva få bestämma hur mycket varg det ska få finnas där? 

Nej, det är inte möjligt om Sverige ska följa art- och habitatdirektivet och övrig skyddslagstiftning som skyddar våra rovdjur. För att följa lagarna måste någon ha en helhetsbild och ta ett övergripande ansvar. Däremot tycker vi att det ska vara möjligt för lokalbefolkning att delta i förvaltningen av rovdjuren genom att bidra med sin kunskap, observationer och erfarenhet. 

Hjälp oss skydda skogen!

Stöd arbetet för våra naturskogar och en skogspolitik som tar hänsyn till skogens alla värden.

Ge en gåva
Bli först att gilla!

Relaterade inlägg