Hur skapar man en blomrik vägkant?  

Vägkanterna har potential att bli nya livsmiljöer för arter som är beroende av ängsmarker. För att det ska ske behöver vägkanterna skötas på ett sätt som gör att den biologiska mångfalden gynnas. Här är en guide för dig som vill göra en helt vanlig vägkant till ett paradis för bin och andra pollinatörer!

Vad är egentligen en äng?

De traditionella artrika ängsmarkerna kännetecknas av att man genom att årlig avverka högt gräs (så kallad slåtter) och forsla bort det slagna gräset skapar näringsfattiga förhållanden där arter med sämre konkurrensförmåga har en chans att etablera sig och spridas. Några grundläggande principer när det gäller skötseln av vägkanterna för att de ska bli blomrika är därför:  

  • Regelbunden årlig slåtter  
  • Slåtter vid rätt tidpunkt som tillåter blommande växter att genomgå hela livscykeln och fröa av sig  
  • Bortförsel av avslaget växtmaterial.  

Näringsrik eller näringsfattig mark?

Markens egenskaper i form av näringsinnehåll, fuktighet och kalkhalt påverkar vilka typer av växter som trivs. Den befintliga floran i vägkanten säger mycket om platsens förhållanden. Många av de växter som idag är hotade trivs bra på näringsfattiga och torra marker. Flera gynnas också av kalkrik mark. Vissa vägkanter kanske redan har en mångfald av blommande växter. I sådant fall bör skötseln gå ut på att bevara dessa, och gynna deras etablering och spridning. När marken innehåller mycket näring konkurreras dessa, oftast lågvuxna arter, ut av mer konkurrenskraftiga växter som trivs på näringsrik mark, som exempelvis tätt, högvuxet gräs. I de fallen kan den befintliga växtligheten vara ett hinder för blommande växter. Skötseln bör då innehålla tidig klippning och uppsamling av växtmaterialet för att släppa fram andra arter och på sikt minska markens näringsinnehåll. 

Alla vägkanter kan inte skötas om på samma sätt

Här är våra råd för hur vägkanter kan skötas för att bli blomrika. Skötselråden har utformats utifrån tre olika vägkantstyper. För att veta vilken typ av skötsel som passar en specifik vägkant är första steget att identifiera vilken av de tre typerna som stämmer bäst in på förhållandena på just den sträckan.

Näringsrik 

Så känner du igen: Marken innehåller stora mängder växtnäringsämnen, särskilt kväve som är det ämne växter behöver mest av. På näringsrik mark trivs snabbväxande växter som blir höga och stora och tar mycket resurser i form av vatten, ljus och näring i anspråk. Det gör att de tränger bort andra växter som är sämre på att konkurrera. Ofta blir några få arter dominerande. Några exempel på arter som är lätta att känna igen och som tyder på näringsrika förhållanden är hundkäx, maskros och brännässlor. Det omgivande landskapet kan också ge ledtrådar om markens näringsstatus. Om vägkanten gränsar till åkermark är risken stor att gödsel påverkat marken och gjort den näringsrik.  

Så sköter du om: Om det är möjligt bör vägkanten klippas två gånger per år – en gång tidigt på säsongen och en gång sent. Den tidiga klippningen ska helst ske så pass tidigt att det inte finns några blommor, gärna i maj. Den sena klippningen kan göras efter blomningen, runt slutet av augusti eller i september. Trafikverket har krav på att max 10 cm vegetation ska finnas kvar efter slåtter, men klipper man för kort kan det skada vissa arter. Generellt sätt kan man klippa ner till mellan 5 och 10 cm, men håll koll så det inte finns några orkidéer eller andra fridlysta växter som kan komma till skada. Det avklippta växtmaterialet ska samlas ihop och tas omhand efter klippningen. Det bidrar till att långsamt göra marken magrare, och till att vägkanten kan bli mer artrik.

Näringsfattig  

Så känner du igen: Marken innehåller lite växtnäringsämnen, särskilt kväve som är det ämne växter behöver mest av. Där klarar sig inte växter som har högt näringsbehov och är konkurrenskraftiga. I stället får andra arter chans att etablera sig, arter som är bättre anpassade till näringsfattiga förhållanden och som inte använder lika mycket resurser. Det gör också att varje art är mindre benägen att ta över och att det därför finns plats för fler olika arter. På så sätt skapas större mångfald.  

Så sköter du om: I den här typen av vägkanter bör skötseln framför allt syfta till att bevara och sprida de blommande växterna. Därför är det bra om klippningen sker en gång per år och sent på säsongen efter blomning så att växterna hinner fröa av sig. En sen klippning gör att blommor finns kvar som resurs för pollinatörer under hela säsongen. Alltför sen slåtter kan dock innebära att vedartade växter, som buskar och sly, ges möjlighet att etablera sig. Avvakta därför inte för länge, utan slåtter bör ske under slutet av augusti och september. Samla därefter ihop och ta bort det avklippta växtmaterialet för att inte på sikt öka markens näringsinnehåll. 

Invasiva arter 

Så känner du igen: Ett annat hinder för blomrika vägkanter är invasiva arter. Invasiva arter är arter som inte är naturligt förekommande i Sverige och som på grund av deras aggressiva växtsätt hotar de inhemska arterna. I vägkanter är det framför allt blomsterlupin, jätteloka, kanadensiskt gullris, parkslide samt jättebalsamin som orsakar problem. 

Så sköter du: Exakt vilka bekämpningsmetoder som fungerar bäst skiljer sig åt mellan arterna. Generellt är det ofta bra med regelbunden slåtter av de invasiva växterna, gärna flera gånger per säsong, för det är viktigt att växterna inte får chans att blomma och fröa av sig. Det gäller dock inte parkslide, den ska absolut inte slåttras.

Om bestånden är små fungerar det ofta bra att gräva upp plantorna för hand. Efter att man klippt en sträcka eller område där invasiva arter finns kan man behöva rengöra maskiner eller andra redskap för att inte sprida växterna vidare via jord eller växtrester. Avklippt växtmaterial och eventuella jordmassor måste också hanteras på ett sådant sätt att de inte riskerar att spridas vidare.  

Det bästa sättet att ta hand om växtmaterialet är att förpacka det i tätt material, till exempel dubbla sopsäckar, och ta det till en avfallsanläggning där det sorteras som brännbart. Har växterna redan mogna fröer kan det vara bra att klippa bort fröerna och placera i soppåse innan själva växten klipps ner. Det kan vara bra att kontakta din kommun innan för att ta reda på exakt vilka regler som gäller där du bor.  

Insamling av fröer 

Ett annat sätt att öka blomrikedomen i vägkanterna är att så in blommande arter som redan finns i närområdet. Det första steget är då att samla in fröer från växter i omgivningen. Genom att samla fröer från blommor som växer i närområdet gynnas den biologiska mångfalden inte bara genom att man sprider naturligt förekommande växter, utan dessutom genom att lokala genetiska varianter bevaras.   

Några saker som är viktiga att tänka på för att inte insamlandet och sådden ska göra skada istället för nytta är:  

  • Att aldrig plocka fröer från fridlysta växter. Listor över fridlysta växter kan du hitta på Naturvårdsverkets webbplats  
  • Se till att beståndet du plockar från är tillräckligt stort för att inte påverkas av fröinsamlingen  
  • Ta inte fler fröer än du behöver och helst bara några fröer från varje planta  
  • Plocka fröer från blommor som förekommer naturligt i området där du vill så dem och från arter som du känner igen, för att undvika att sprida en art som är eller riskerar att bli invasiv 

Arbetet för att samla in fröer börjar med att leta upp de växter du vill plocka frön från. Om det finns en närliggande slåtteräng är det en väldigt bra plats för fröinsamling. Det är dock inte bara att gå in och plocka fröer från någon annans mark. Ta därför kontakt med markägaren på förhand för att be om tillstånd att ta del av fröbanken. Ofta passar det bra att göra det i samband med att ängen slås. Många av Naturskyddsföreningens kretsar sköter slåtterängar, så ett bra första steg kan vara att ta kontakt med den lokala kretsen. Om man inte har tillgång till en slåtteräng går det också bra att plocka fröer i naturen, till exempel från blomrikare vägkanter. Även i det fallet kan det vara bra att be om lov från den som ansvarar för vägkanten. 

Fröerna ska plockas när de är mogna, det vill säga när blomningen är över på sensommaren eller hösten. Det är inte alltid helt lätt att avgöra när fröer är mogna att plockas men ofta syns det på att frökapslarna blir mörka, torra och hårda. Efter att fröerna samlats in kan de antingen spridas direkt, eller förvaras torrt, svalt och mörkt under vintern för att sedan sås tidigt på våren.  

Slå med lie 

För att kunna sköta vägkanten för att gynna biologisk mångfald kan det krävas andra typer av maskiner och tekniker än de man tidigare använt. Om man vill ha möjlighet att samla upp växtmaterialet efter klippning är det bäst att använda skärande redskap som inte finfördelar det avklippta materialet. Det är bättre att göra någonting än ingenting, och bättre att använda skärande redskap. Tänk på att det är lättare att samla upp växtmaterialet om det inte är för finfördelat.  

Därför är det viktigt att samla upp växtmaterialet 

Det allra viktigaste för att ta hand om vägkanterna är att samla upp växtmaterialet. Ligger växtmaterialet kvar förmultnar det och gör marken alldeles för näringsrik, då kommer konkurrenskraftiga arter ta över och vägkanten inte bli blomrik. När växtmaterialet samlas upp kan det dessutom vara en användbar resurs. Det kan antingen komposteras så näringsämnen tas tillvara och användas som gödsel, eller användas för energiproduktion. Trafikverket har ett pågående pilotprojekt där det avklippta materialet används för biogasproduktion.  

Stå upp för naturen

Läget för vår planet är akut, men vi kan fortfarande bromsa utvecklingen. Du behövs i det arbetet!

Bli månadsgivare
Bli först att gilla!

Relaterade inlägg